Bloggar

BLOGGAR


Anti Slavery Day

Den 18 oktober var det Anti Slavery Day! Det uppmärksammades på Liljeholmen med en temadag som fokuserade på daliternas situation i Indien.

”Gissa varför jag tände det här ljuset! Gissa vad jag tänkte! Okej, jag talar om det; jag tänkte på ljuset som ni har inom er, var och en. Ni har en härlig gemenskap här, men glöm inte bort ljuset inom er.”

Ungefär så inledde PK Mahanandia (vars riktiga namn består av 373 bokstäver) sin föreläsning för oss på Anti Slavery Day. Han pratar en skön blandning av göteborgska och indisk brytning och har nästan hela tiden ett stort leende på läpparna. PK kommer från Orissa i östra Indien och anlände till Sverige 1977 efter att på cykel ha tagit sig från Indien till Borås – och det är bara en av hans många otroliga historier. Han växte upp som djungelprins bland ett naturfolk, där hans bästa kompis var en elefant. Men PK var dalit, som betyder ”slagen i bitar” eller ”krossad”. Han tillhörde ett folk som befinner sig utanför det indiska kastsystemet. Vad det innebar fick PK lära sig när han började skolan i en lite större by. Han fick inte sitta med de andra barnen, inte röra dem och om han kom för nära templet kastade de sten på honom. Men PK fick chans att gå i konstskola i New Dehli och efter en lång tid som hemlös i huvudstaden vände till slut livet för honom. Han kunde försörja sig som konstnär och träffade så sin kärlek från det främmande landet Sverige.

Men de flesta av daliterna är inte lika lyckligt lottade som PK. I slutet av hans föreläsning, som innehöll så mycket skratt och kärlek, visade han en film om daliternas situation i Indien. Man får bl a se hur de tvingas jobba med det som högkastiga hinduer anser vara orent – t ex hantering av lik, avloppsrensning och bortstädande av mänsklig avföring. PK’s föreläsning följdes av en halvtimme med DFN – Dalit Freedom Network. De berättade om sitt arbete bland daliterna, om de skolor de startat, där alla får sitta under taket och verkligen får den utbildning de har rätt till. Genom en riktig utbildning kan de lära sig engelska för att sedan fortsätta studera i städerna och är inte längre fast i sin hemby där de annars lätt faller offer för extrem fattigdom och arbete under omänskliga förhållanden.

Det är svårt att förstå vidden av det förtryck som daliterna utsätts för. De anses inte vara människor, inte ha något värde och därför kan man behandla dem precis hursomhelst. När daliter dricker te måste de använda en särskild kopp av lera som de sedan ska slå sönder mot marken för att ingen ska kunna dricka ur den och ”smittas” av daliternas orenhet. Jag tänker att precis samma inre ljus som PK pratade om, precis samma ljus har var och en av de här utsatta människorna inom sig. När man ser hur PK, som strålar av kärlek och livsglädje, har blivit upprättad, svider det samtidigt i hjärtat för alla de daliter vars inre ljus spottas på.

Lördagen efter var vi några som träffades i Missionskyrkan och diskuterade vad man konkret kan göra för att hjälpa daliterna och göra världen lite bättre. Här följer några förslag;

 

 

Både PK och Hans Ström, ordföranden för DFN Sverige, uppmuntrade också till att själv resa och se världens skönhet och elände med egna ögon – med risk för att man börjar brinna för att förändra.

/Annika Nilsson