Bloggar

BLOGGAR


Borde jag hissa segel?

 Jag skriver en del. Eller ganska mycket. Eller inte riktigt så mycket som jag vill intala mig själv kanske. Men ibland så skriver jag. Ibland behöver jag få ner mina känslor och tankar på papper just för att kunna hitta en struktur i det hela. För att kunna förstå mig själv.

Denna text skrev jag den 15 augusti. Det vill säga 11 dagar innan jag började på Liljeholmen.

”Jag står inför avgrunden till förändring men liknar mer ett rådjur i bilens strålkastare. Jag ifrågasätter inte mitt öde utan fortsätter gå med ett dumflin på läpparna. Det kvittar vart, så länge jag fortsätter trampa. Jag oroar mig alltid för sent. Jag reflekterar inte under eller före, bara efter. Alltid detta dumflin på läpparna. Vad som än händer har jag inga förväntningar. Framtiden är ett moln och jag tar det som det kommer. En knytnäve i ansiktet. Men jag inser det inte, jag bara flyter med. Som alltid.

Borde jag hissa segel?”

Denna känsla har präglat mitt liv fram tills ganska nyligen. Jag har alltid haft den känslan av att jag inte riktigt har kontroll över mitt liv. Det är inte jag som gör valen, utan ”saker bara händer” och jag reagerar i min tur så gott det går. Jag har länge tänkt att jag borde ”hissa segel.” Att jag borde ta kontroll och röra mig framåt. Men sen jag börjat på Liljeholmen har jag börjat inse att ett sådant val som att gå på Bibelskola i ett år inte är så mycket mitt eget val egentligen. Att hissa segel är nödvändigtvis inte synonymt för att själv bestämma över sitt eget öde, utan snarare för att ge efter och sätta sin tillit till en makt som är större än en själv. Vinden.

Jag har mer ofta än sällan gått i dessa tankar de senaste veckorna. Att livet är en paradoxalt oplanerad plan. Kristian Antilla sjunger ”I hela mitt liv har jag väntat på livet.” Det är den attityden som präglar min generation. Vi ska plugga i sjutton år och skaffa oss en karriär. Sen ska vi ha partner och barn, ett fint hus och mycket pengar. När vi väl samlat ihop allt på vår lista så kan vi äntligen sätta oss ner och börja leva livet. Vi lever hela tiden i en förberedelse inför det riktiga livet.

Men sen jag börjat på Liljeholmen har jag fått inse facit till detta tragiska livsrecept.

Man kommer aldrig att bli nöjd. Det kommer alltid finnas något mer. Något mer man kan göra, införskaffa, förbättra och uppnå. Man kommer aldrig kunna slappna av och faktiskt börja leva livet. Kärlek är inte något vi kan uppnå. Inte något vi kan jobba eller plugga oss till. Livet är inte en utopi i medelåldern i en trans av eufori och fläckfria dagar.

Livet är ett val, och kärleken finns till för alla.

För att besvara min egen tankeställning för drygt tre månader sen; Ja, jag borde hissa segel. Det borde alla. Det finns en makt större än oss själva som ropar efter att få, i den mest genuina kärlek vi kan tänka oss, ta kontroll över våra liv.

Ps. Och det är inte vinden.

//Johannes (elev på Bibel & Efterföljelse)


Ännu ett blogginlägg från oss biblare på Liljeholmen

Vilka månader vi har haft än så länge. Vi har lärt känna nya kompisar och en del har man fått bättre kontakt med än andra. Men alla är så goa och glada och man vill bara vara tillsammans med alla hela tiden, prata och diskutera  Imorgon (fredag 22 nov) har vi vår första lektion i själavård och det ska bli väldigt spännande och se hur det blir och vad man kommer lära sig just på de lektionerna.

Det börjar närma sig jul och lite av julstämningen har kommit till Liljeholmen (kom några snöflingor igår men tyvärr så försvann det direkt). I kören har vi börjat sjunga julsånger och övar nu till julkonserten som kommer vara sista veckan innan jullovet. Det går bra men en del låtar är svåra och krångliga men med mer övning så ska det nog gå bra. Vi i bibelklassen håller också på att förbereda ett julspel, så igår (skrivet torsdag 21 nov) hade vi klassamtal, då brainstormade vi och kom på massa idéer. Tror att det kommer att gå jättebra för oss och att det kommer bli roligt att vi gör något tillsammans i klassen som vi sedan ska visa upp för hela skolan.

Vi umgås väldigt mycket på kvällarna och det är väldigt roligt, men det blir lätt då sena kvällar och det syns lätt på dagarna då vi är ganska trötta men vi kämpar på och vi försöker att gå och lägga oss tidigt (men som sagt ibland går det inte så bra :-)).

Här kommer det också några bilder från Café Estrad som är på stadsmissionen inne i Linköping. Det är elever från skolan som går Sing/songwriter som sjunger och spelar.

DSC_0003

DSC_0022

/ Elin


En evighet, en kort sekund

7171200 sekunder, 119520 minuter, 1992 timmar, 83 dygn, 11,86 veckor, 2,6 månader, 0,22 år.

I måndags hade klassen en andakt tillsammans där vi alla fick möjligheten att öppna oss, berätta mer om oss själva och dela livet med varandra på ett djupare plan. Efteråt kändes som att vi alla hade kommit varandra så mycket närmare och jag tänkte tanken ”varför har vi inte gjort detta tidigare?”. Ganska fort insåg jag att vi faktiskt inte har känt varandra speciellt länge alls. Ändå känns det som att jag har varit här i en evighet, som om jag har känt dessa människor hela mitt liv. En enkel slutsats av detta är att den faktiska tiden går absolut inte hand i hand med den upplevda tiden. När jag stannar upp inser jag hur fort tiden går. Menar, var det inte nyss september? Samtidigt förundras jag över hur länge jag har varit här. Det känns som om det vore flera år sedan den dagen jag först satte foten i klassrummet och blickade ut över alla okända ansikten som i början knappt hade ett namn men som nu har blivit mina vänner och relationer att vårda livet ut.

Trots att det känns som om tiden springer iväg har vi en längre evighet här än den som har passerat. I alla fall jag känner mig förväntansfull på den tid vi har kvar tillsammans på Liljeholmen och hur mycket djupare vår relation till varandra kommer att bli.

19785600 sekunder, 329760 minuter, 5496 timmar, 229 dygn, 32,71 veckor, 6,6 månader, 0,55 år.

/ Sara N