Bloggar

BLOGGAR


Senapsriket

Text av Robin Eklånge.

Jag funderar mycket på Guds rike. Hur tar det sig egentligen uttryck? Mycket i bibeln tyder på att Guds rike inte bara är det vi tänker oss som himmelen. Det verkar ha en bredare betydelse än så. Jesus lär ju lärjungarna att be ”Tillkomme ditt rike, på jorden så som i himmelen”.

Jag växte upp i kyrkan och fortsatte att gå till kyrkan även under mina tidiga tonår. Jag har alltid känt någon form av andlig längtan, även om jag inte alltid själv sätt den som andlig, men kyrkan lyckades inte presentera en väg att besvara den längtan. Jag gick på alla ungdomssamlingar, jag åkte på läger och gick på häftiga, storslagna konferenser. Jag överlät mig gång på gång till Gud och det kändes alltid bra. Men mellan alla storslagna känslorus under lovsången så var ändå min längtan obesvarad. Mycket för att kyrkan precis som resten av samhället präglas av nyliberal individualism. Det som var viktigt var MIN relation till Gud. Att jag kände Guds närvaro och bad om förlåtelse för mina synder. Det blev en spiral av självömkan. Eftersom det enda sättet jag fick lära mig att Gud blev synlig på var att jag vände mig till Gud och bad om förlåtelse för MINA synder framför korset under lovsångsgudstjänsten så fortsatte jag att leva Gudsfrånvänt mellan mötena, så att varje gång skulle kunna känna denna befrielse. Kyrkan lyckades inte visa vad resten av mitt liv – vad jag gör med mina pengar och vart min lojalitet ligger, har med Gud att göra. I bästa fall reducerades lärjungaskapet till att vara en snäll människa, men ännu oftare blev det en rad av dogmer om att inte dricka, misslyckas med något eller ligga, som i sin tur avgjorde om man var med eller inte.

Det ledde till att jag vände mig ifrån kyrkan och från Gud, för om Gud hade något att göra med min upplevelse av kyrkan så ville jag inte ha något med honom att göra. Men min längtan fanns kvar. Någonstans längtade jag fortfarande efter Gud, men efter en Gud som var annorlunda. Jag längtade efter rättvisa och ett slut på allt förtryck. Det som stod om Jesus gick inte ihop med hur kyrkan var.

Jesus var inte så sällan ganska jobbig att ha att göra med. Särskilt för det religiösa etablissemanget. Och om Jesus hade återvänt idag så skulle han nog haft en hel del att säga till om hur det står till i kyrkan. Vi är kallade att vara Jesu händer och fötter på jorden. Vi är kallade att leva ut Guds rike för att spegla Guds vilja med världen och Jesus säger att ”Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig”. Jag tror att något står fel till i hur vi försöker sprida Guds nåd och kärlek. Istället för att sträcka oss ut så försöker vi locka in människor till en byggnad. För det är där Gud hör hemma. Eller? När vi försöker presentera Gud med storslagna konferenser och häftiga konserter så kommer vi aldrig att nå samhällets utsatta, de fattiga och förtryckta.  Delvis för att de helt enkelt inte kommer ha råd att komma och delvis för att de inte kommer tro att de är välkomna när dyra kläder och utseende är uppenbara och verkliga statusmarkörer, även i kyrkan.

Jag tror att Guds rike bäst presenteras på ett annat sätt. På många sätt är lärjungaskapet en resa nedåt. För det var så Jesus gjorde. Han levde med de fattiga, sjuka och utstötta och det var bland dem han visade på Guds rike genom att upprätta, hela och förlåta. Hela Jesu liv visar på en vandring nedåt i hierarkierna och på att härska över synd och ondska genom att betjäna. Jesus var Gud själv som blev ett obetydligt litet barn, som blev flykting, som blev en enkel snickare och en fattig vandrare. Guds rike är som ett senapsfrö. Ett litet obetydligt frö som växer som oönskat ogräs (senapsväxten kan ha flera innebörder – ett vanligt problem med senapsväxten var just att den växte som ogräs i trädgårdarna). För Guds rike kommer nog inte alltid att vara bekvämt. Jesus uppmanar människor att sälja allt de äger och ge till de fattiga, att lämna sina familjer och att avsäga sin lojalitet till det förlovade landet för att få ta del av Guds rike.

Guds rike blir uppenbart när vi erkänner våra privilegier och är beredda att avsäga oss dem till förmån för andra. När vi delar livet och det vi äger med den fattige och får uppleva en gemenskap som bryter vår isolation i utbyte, när vi avsäger oss vår lojalitet till nationalstaten till förmån för Guds rike och när någon sätter sig i vägen för en tvångsutvisning av en flykting till krigets Afghanistan. Men allt detta svåra och hårda arbete kräver också bön och andlig påfyllnad, för ytterst så ligger verket i Guds händer.

Bild1 Bild2

 

Bilder från bön utanför migrationsverket.

 


I en kall sjö med lerig botten… Där fann jag Gud

Jag heter Lina och går Bibel och Efterföljelse här på Liljeholmen. Det sistnämnda kanske du redan listat ut, men iaf. Jag kommer ifrån en rätt så liten, norrländsk kommun. Till ytan är den stor, men till invånarantalet sett så är den nog bland de mindre. Jag är nästan 23 år gammal, och har varit kristen i ungefär 13 år. Innan jag började tro på Gud var jag rätt så ointresserad av religion och frågor om “livets mening”. Visserligen var jag 10 år, så det kan ju ligga något i det. Men iaf, jag minns så väl när en kompis sa(med tindrande ögon): “Lina, jag tror på Gud.” Jag blev lite fundersam och frågade henne: “Jaha, vem är det?.” Min vän, Jenny, berättade sedan om den där fantastiske GUD som hon fascinerats över. Jag minns inte vad hon sa, men jag har ett vagt minne av att jag tillslut sa att jag också skulle tro på honom. Hon verkade så övertygad, så jag ville gärna tro jag med. Men det där med att vilja tro på något utan att veta varför, det bär inte så värst långt. Ett piano kan självklart vara fint, men om jag inte vet om att det kan alstra musik, så är den inte något mer än en vacker möbel.

Dagen kom, då det var min tur att börja mellanstadiet. Fyran… Det var stort. Jag skulle få börja i en ny skola, och min klass som jag gått med under fyra år skulle splittras. Jag var nervös men samtidigt förväntansfull. Min storebror, som började högstadiet berättade om någonting som hette “Öppet hus”. Jag visste inte så mycket om det, så han fick förklara. Han berättade om hur jag där kunde träffa lite andra barn i min ålder, spela pingis, baka eller vad som nu erbjöds. Sedan brukade de ha en kortare andakt i slutet av kvällen. Jag visste inte så mycket om andakter, men baka var ju skoj. Så jag gick dit.

Där var han igen, den där GUD. Än en gång blev jag intresserad, han hade någonting som fick mig att känna mig hemma. Jag fortsatte att komma på Öppet hus, och även på samlingarna som pågick efter öppet hus, samlingar där vi satt hemma hos våra ledare och pratade mer om Gud. Efter ett tag så bestämde jag och en annan vän att vi skulle bli kristna. Det verkade vara så häftigt det här med Gud, och jag ville vara en i gänget. Jag trodde att Gud fanns på riktigt, det gjorde jag, men jag visste fortfarande inte vad han skulle kunna göra för mig. I klassen var det inte så lätt att berätta om min nya tro, jag var rädd för vad de skulle tycka. Dessutom var det ganska kul att hänga med de “coola”, och göra det som dom gjorde, utan att ta hänsyn till Gud och hans åsikter. Ena dagen var jag på Öppet hus och bad till Gud, andra dagen svor jag långa ramsor och låtsades som att han inte fanns.

Mellanstadiet var ingen rolig tid för mig, trots förväntningarna inför fyran. Jag var osäker på vem jag var, var jag hörde hemma, hur andra såg på mig och hur jag skulle bete mig för få vara med. Jag minns hur två tjejer från min klass satte sig vid samma bord som mig och frågade varandra vilka som var deras bästa vänner. Den första rabblade upp några namn, inklusive den andra tjejen vid bordet, men inte mitt namn. Den andra tjejen gjorde samma sak. Under vissa perioder i mellanstadiet var kyrkan min tillflykt, den plats där jag kände mig hemma. Jag kanske inte kände mig viktig och sedd i skolan, men i kyrkan dög jag för den jag var. Jag såg att personerna som hängde där hade någonting som jag saknade. De bar på en trygghet och en glädje som jag inte kunde hitta någon annanstans.

Kyrkan blev mitt andra hem. Jag började be till Gud på riktigt(om man nu kan be till honom på låtsas). Jag insåg att för mig FANNS inte bara Gud, utan han var också någon som jag ville leva mitt liv med. Jag insåg att den där tryggheten som mina vänner i kyrkan hade, kom från någonting. Den kom från någon, och denna någon var GUD.

Som 12-åring döpte jag mig, i en kall sjö med lerig botten. Sen den dagen har jag från djupet av mitt hjärta trott på Gud, och att han är den han säger sig vara. Jag kan gråta av bara tanken på hur mycket han gjort och fortfarande gör för mig. Jag ropar till honom då livet skiter sig, och hans svar har hittills alltid varit: Lina, jag är med dig. Ja, han kanske inte har sagt det med en röst som dånar likt åskan, eller genom en eldskrift på väggen. Men ni vet när hjärtat värker så där så att världen helt plötsligt tappar sin färg, och det enda som tar upp ens tanke är OM. Då när jag ropat till Gud, så händer alltid någonting, ibland på en gång och ibland tar det ett tag. Det kan vara en vän som säger någonting som bara fastnar, en låt på radion som träffar mig i hjärtat, en predikan under söndagens Gudstjänst eller någonting annat. Men efter att jag bett till Gud, så händer någonting som gör så att färgerna kommer tillbaka om OM:et byts ut till TACK. Visst det kan vara en slump att jag råkat träffa just “Jennifer” på väg hem från skolan, och hon råkade säga just de ord jag behövde höra. Visst, det kan vara en slump att Sångaren uppe på estraden sjöng: “…Fast än livet gör ont, vill jag lita på dig, tro att du hör min bön, att din blick är på mig… Genom allt är jag din” när jag just drabbats av en livskris. Men vet ni vad, då älskar jag den där slumpen, för den har verkligen räddat mig.


Hej alla människor

Hej alla människor som eventuellt läser detta.

Denna veckan fick jag det ärofyllda uppdraget att skriva på bloggen. Då är det bara en fråga som återstår: Vad ska jag skriva om? Jag funderade lite på vad som hade hänt under veckan, bortsätt från det vardagliga. Fast det gick inte så bra, speciellt när det alldrig riktigt är någon “vanlig vardag” här på liljeholmens folkhögskola. Jag skulle kunna skriva om att vi fikade väldigt trångt, när en go kille med blonda lockar fyllde år denna veckan. Eller kanske om att vi hade “Earth hour” i trosdags mellan 20:00-21:00, och att vi då var runt 15 pers i ett rum med levande ljus (det var sjukt varmt!). Kanske skulle jag kunna skriva om att vi i bibelklassen fick varsitt A4 papper, där de andra i klassen hade skrivit positiva saker om personen i fråga, vilket vi fick ut idag (fredag). Jag frågade några andra i klassen om de eventuellt hade någon idé om vad jag kunde skriva om. Sara Pruit gav förslaget att jag skulle skriva att hon är bäst. Ja, varför inte… “SARA PRUIT ÄR BÄST!!!”

Ja det finns ändå rätt så mycket att skriva om. T.ex. om hur man just nu kan köpa två paket “Smörgåspålägg Tunna skivor” av märket “Persons” för endast 42 kr på Melkers, och få en stjärtlapp på köpet. Priserna gäller vecka 5 t o m söndag 2/2-14. Så gå du också till Melkers i Rimforsa för att njuta av detta frikostiga erbjudande. Som sagt, det var Melkers. Melkers var det ja. Melkers. Men jag skulle också kunna skriva om de fantastiska boksamtalen vi har, som aldrig riktigt blir av.

Men bortsätt från allt detta, så trivs jag fruktansvärt bra här på liljeholmens folkhögskola i Rimforsa. Här har jag träffat många nya vänner, som jag har kommit riktigt nära och fått dela livet med. Jag bor tillsammans med fyra helt fantastiska tjejer i en lägenhet, med en dusch. Vi umgås mycket med varandra, och iblan har jag fått förmånen att ha lite kvalitetstid med någon “one on one”. Dessa tillfällen är guld värda, och jag uppskattar detta mycket. Speciellt då jag har fått komma dessa personer ännu lite närmre. Den kärlek och omtänksamhet som jag har fått här är någonting speciellt. Jag känner att i detta umgänge och i detta sammanhang, har jag kunnat dela med mig av mina tankar och kunnat växa som människa. Men det slutar inte här, vem vet vart vägen leder. Var kommer jag hamna när detta året på liljeholmen är slut? Hur kommer min framtid se ut, eller rättare sagt, hur kommer samhället se ut när jag väl har klivit in i det?

Många kramar

Cecilia Johansson (CissiFnissi)

Cissi