Elevbloggen


Mother T

Vid det här laget borde man vara van vid presentation men för mig har det blivit tvärtom. Meningen med att skriva om sig själv är inte lika märkvärdigt då det känns som att ingen riktigt bryr sig eller kommer ihåg, vilket jag har märkt efter mina  19 (snart 20)år. Men jag ska försöka ha en positiv ton i det hela så det inte uppstår nå missförstånd – kan dock inte garantera.

Om snart två veckor blir man officiellt vuxen och på papper är man inte ett barn längre, hur mycket man sen behöver förhålla sig till det är oklart. Trots mina 19år på denna jord har jag fortfarande en storkärlek för godis + popcorn och kan ibland få jobbiga moments då mina cravings tar över. Med åren har jag lärt mig att hantera dem bättre..

Jag har lärt mig att som yngsta familjemedlem ger stora fördelar både som yngre och äldre. Med vänlig hälsning Tjejen med överröst kärlek.

Nej men skämtåsido, nu kör vi basicfakta:
1) tog studenten 2015 och insåg att man inte måste veta sin framtid när man bara levt 19år. Snackade med Gud om framtid och resultatet för mig blev bibelskola. Nu är det 2016 och jag har genomför 50% av min tid här – SICK. Tiden går verkligen fort när man har kul (å jag är fortfarande på punkt 1 av den här presentationen #tragiskt). Så vi skippar det här med punkter och avslutar med att jag verkligen ser fram emot att få skriva en vecka här. Det kommer bli tankar & funderingar som jag har känt att jag måste skriva om. Att vara svart&troende, bibelskola & folkhögskola och  Gudsrelation. Min tanke är att förhålla sig till detta inom loppet på den här veckan. Med Gud i fokus och massor med skön musik så kanske det här kan bli någonting. Vi gör det tillsammans, har vi frågor och funderingar så skriv till mig.

Hursomhelst så kommer nästa inlägg ikväll eller imorgon.
Jag tänkte att vi kunde börja från början. Det finns trots allt en anledning till att jag sitter här på en bibelskola och skriver om Gud. Så låt oss gå till botten med allt och sen jobba oss uppåt (eller någonstans).

Til next time
Fred ut vänner (!)

Tereza


Livets relationsskola

Det är tisdag den 18 december och jag sitter ihopkurad på forumtaket. Frosten där jag sitter har smält och läckt igenom min tunna vinterjacka. Vanligtvis skulle jag frysa, men just där och då kan jag bara tänka på är det faktum att jag sitter på ett tak under en stjärnklar himmel och är kär.

Tystnaden bryts av mitt eget gapskratt. Jag tittar ut över skolgården i ett desperat försök att skingra bilderna från amerikanska kärlekskomedier som spelas upp för mitt inre. En mörk gestalt går över gräsplanen. Huvudet är sänkt och stegen tunga. Skrattet fastnar i min hals och det slår mig hur olika livet kan se ut även fast vi alla bor på en och samma plats.

Från ett annat håll hörs prat och skratt från några elever som kommer utspringandes från bastun. Det känns som att jag kan se allt, men att ingen kan se oss. Tänker att det nog är såhär Gud ser på sin skapelse. Vet exakt vart vi är och hur vi mår, som från ett annat perspektiv fast ändå mitt ibland oss.

”Det är ändå det här livet handlar om… relationer”. Min tankebubbla spräcks och jag påminns om att jag inte är ensam.
Det där ögonblicket på taket hat följt mig under året. Det var liksom där jag insåg att mest av allt, handlar det här året om relationer. Relationer till andra människor. Relationen till Gud. Leva tillsammans med 80 andra människor på en och samma plats, dela livet. Skratta, gråta. Vara hungrig, empatisk, trött, entusiastisk, arg, glad och frustrerad.

Jag är så oerhört tacksam för att det är just er jag har fått leva med under den här tiden. Att det är just er jag har blivit irriterad och arg på emellanåt. Jag har lärt mig så mycket av att vi är så olika. Fått vänner för livet jag aldrig trott att jag skulle ha någonting gemensamt med och sett Guds kärlek lysa i era ögon.

När jag för ett år sedan sa att jag skulle gå bibelskola möttes jag ofta av reaktionen ”Å vad kul, det kommer att bli ditt bästa, Och värsta år!”. Den kommentaren störde mig väldigt. Idag kan jag förstå vad de menade. Att gå ett år på bibelskola, ja det har varit det bästa och stundtals jobbigaste jag gjort. Men så har jag aldrig tidigare upplevt den volym skratt heller.

Andréa Johannes Sara Oskar Robin Elisabet Lina Eddie Stephanie Ida Isabella Cecilia Derrick Hilda Lars-Magnus Danjel Elin Josefin Frida Sara och Olivia.
Jag älskar er.

Ellinor


Ännu en härlig vecka på Liljeholmen!

Text av Isabella Brynielsson

Hej!!

Hoppas ni har det bra alla där ute. På Liljeholmen strålar solen och man känner att våren är på väg, helt fantastiskt underbart! Jag hade tänkt berätta lite om förra veckan som var riktigt trevlig, som de flesta veckorna här är. Denna vecka bjöds det på mycket go fika, eftersom de var fettisdagen så blev det firat ordentligt med semla både på bibelläsningen och på bönegruppen – smaskigt värre!

Jag och några vänner från lovsångsprofilen och två från musik var även på fredagskvällen och ledde lovsång på en ungdomssamling i Kisa, det var riktigt trevligt och så roligt att så många kom. Sedan på lördagen hade vi öppet hus på skolan med intressanta föreläsningar om genus eftersom de var internationella kvinnodagen, så detta tema var mycket passande. På söndagen skulle vi leda lovsång i en klasskamrats hemförsamling.  De var kul att spela/ leda men även åka hem och se hur två av mina klasskamrater bodd. Det var både roligt och trevligt. Vi lever ju i en så härlig gemenskap här på liljeholmen så då är det ju alltid kul och se hur folk bor, man får ett annat perspektiv.

De har varit en mysig och trevlig vecka med mycket skratt och glädje, det gör en varm i hjärtat. Det är så härligt att vara här på liljeholmen så de är inte sant!! Man lär sig så mycket om sig själv och Gud, samtidigt som de är en så härlig gemenskap med goa vänner.

Här nedan kommer lite bilder från veckan som har gått

SAMSUNG CSC 2014-03-03 18.42.25 2014-03-04 17.58.26 2014-03-09 12.31.43


Senapsriket

Text av Robin Eklånge.

Jag funderar mycket på Guds rike. Hur tar det sig egentligen uttryck? Mycket i bibeln tyder på att Guds rike inte bara är det vi tänker oss som himmelen. Det verkar ha en bredare betydelse än så. Jesus lär ju lärjungarna att be ”Tillkomme ditt rike, på jorden så som i himmelen”.

Jag växte upp i kyrkan och fortsatte att gå till kyrkan även under mina tidiga tonår. Jag har alltid känt någon form av andlig längtan, även om jag inte alltid själv sätt den som andlig, men kyrkan lyckades inte presentera en väg att besvara den längtan. Jag gick på alla ungdomssamlingar, jag åkte på läger och gick på häftiga, storslagna konferenser. Jag överlät mig gång på gång till Gud och det kändes alltid bra. Men mellan alla storslagna känslorus under lovsången så var ändå min längtan obesvarad. Mycket för att kyrkan precis som resten av samhället präglas av nyliberal individualism. Det som var viktigt var MIN relation till Gud. Att jag kände Guds närvaro och bad om förlåtelse för mina synder. Det blev en spiral av självömkan. Eftersom det enda sättet jag fick lära mig att Gud blev synlig på var att jag vände mig till Gud och bad om förlåtelse för MINA synder framför korset under lovsångsgudstjänsten så fortsatte jag att leva Gudsfrånvänt mellan mötena, så att varje gång skulle kunna känna denna befrielse. Kyrkan lyckades inte visa vad resten av mitt liv – vad jag gör med mina pengar och vart min lojalitet ligger, har med Gud att göra. I bästa fall reducerades lärjungaskapet till att vara en snäll människa, men ännu oftare blev det en rad av dogmer om att inte dricka, misslyckas med något eller ligga, som i sin tur avgjorde om man var med eller inte.

Det ledde till att jag vände mig ifrån kyrkan och från Gud, för om Gud hade något att göra med min upplevelse av kyrkan så ville jag inte ha något med honom att göra. Men min längtan fanns kvar. Någonstans längtade jag fortfarande efter Gud, men efter en Gud som var annorlunda. Jag längtade efter rättvisa och ett slut på allt förtryck. Det som stod om Jesus gick inte ihop med hur kyrkan var.

Jesus var inte så sällan ganska jobbig att ha att göra med. Särskilt för det religiösa etablissemanget. Och om Jesus hade återvänt idag så skulle han nog haft en hel del att säga till om hur det står till i kyrkan. Vi är kallade att vara Jesu händer och fötter på jorden. Vi är kallade att leva ut Guds rike för att spegla Guds vilja med världen och Jesus säger att ”Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig”. Jag tror att något står fel till i hur vi försöker sprida Guds nåd och kärlek. Istället för att sträcka oss ut så försöker vi locka in människor till en byggnad. För det är där Gud hör hemma. Eller? När vi försöker presentera Gud med storslagna konferenser och häftiga konserter så kommer vi aldrig att nå samhällets utsatta, de fattiga och förtryckta.  Delvis för att de helt enkelt inte kommer ha råd att komma och delvis för att de inte kommer tro att de är välkomna när dyra kläder och utseende är uppenbara och verkliga statusmarkörer, även i kyrkan.

Jag tror att Guds rike bäst presenteras på ett annat sätt. På många sätt är lärjungaskapet en resa nedåt. För det var så Jesus gjorde. Han levde med de fattiga, sjuka och utstötta och det var bland dem han visade på Guds rike genom att upprätta, hela och förlåta. Hela Jesu liv visar på en vandring nedåt i hierarkierna och på att härska över synd och ondska genom att betjäna. Jesus var Gud själv som blev ett obetydligt litet barn, som blev flykting, som blev en enkel snickare och en fattig vandrare. Guds rike är som ett senapsfrö. Ett litet obetydligt frö som växer som oönskat ogräs (senapsväxten kan ha flera innebörder – ett vanligt problem med senapsväxten var just att den växte som ogräs i trädgårdarna). För Guds rike kommer nog inte alltid att vara bekvämt. Jesus uppmanar människor att sälja allt de äger och ge till de fattiga, att lämna sina familjer och att avsäga sin lojalitet till det förlovade landet för att få ta del av Guds rike.

Guds rike blir uppenbart när vi erkänner våra privilegier och är beredda att avsäga oss dem till förmån för andra. När vi delar livet och det vi äger med den fattige och får uppleva en gemenskap som bryter vår isolation i utbyte, när vi avsäger oss vår lojalitet till nationalstaten till förmån för Guds rike och när någon sätter sig i vägen för en tvångsutvisning av en flykting till krigets Afghanistan. Men allt detta svåra och hårda arbete kräver också bön och andlig påfyllnad, för ytterst så ligger verket i Guds händer.

Bild1 Bild2

 

Bilder från bön utanför migrationsverket.

 


I en kall sjö med lerig botten… Där fann jag Gud

Jag heter Lina och går Bibel och Efterföljelse här på Liljeholmen. Det sistnämnda kanske du redan listat ut, men iaf. Jag kommer ifrån en rätt så liten, norrländsk kommun. Till ytan är den stor, men till invånarantalet sett så är den nog bland de mindre. Jag är nästan 23 år gammal, och har varit kristen i ungefär 13 år. Innan jag började tro på Gud var jag rätt så ointresserad av religion och frågor om “livets mening”. Visserligen var jag 10 år, så det kan ju ligga något i det. Men iaf, jag minns så väl när en kompis sa(med tindrande ögon): “Lina, jag tror på Gud.” Jag blev lite fundersam och frågade henne: “Jaha, vem är det?.” Min vän, Jenny, berättade sedan om den där fantastiske GUD som hon fascinerats över. Jag minns inte vad hon sa, men jag har ett vagt minne av att jag tillslut sa att jag också skulle tro på honom. Hon verkade så övertygad, så jag ville gärna tro jag med. Men det där med att vilja tro på något utan att veta varför, det bär inte så värst långt. Ett piano kan självklart vara fint, men om jag inte vet om att det kan alstra musik, så är den inte något mer än en vacker möbel.

Dagen kom, då det var min tur att börja mellanstadiet. Fyran… Det var stort. Jag skulle få börja i en ny skola, och min klass som jag gått med under fyra år skulle splittras. Jag var nervös men samtidigt förväntansfull. Min storebror, som började högstadiet berättade om någonting som hette “Öppet hus”. Jag visste inte så mycket om det, så han fick förklara. Han berättade om hur jag där kunde träffa lite andra barn i min ålder, spela pingis, baka eller vad som nu erbjöds. Sedan brukade de ha en kortare andakt i slutet av kvällen. Jag visste inte så mycket om andakter, men baka var ju skoj. Så jag gick dit.

Där var han igen, den där GUD. Än en gång blev jag intresserad, han hade någonting som fick mig att känna mig hemma. Jag fortsatte att komma på Öppet hus, och även på samlingarna som pågick efter öppet hus, samlingar där vi satt hemma hos våra ledare och pratade mer om Gud. Efter ett tag så bestämde jag och en annan vän att vi skulle bli kristna. Det verkade vara så häftigt det här med Gud, och jag ville vara en i gänget. Jag trodde att Gud fanns på riktigt, det gjorde jag, men jag visste fortfarande inte vad han skulle kunna göra för mig. I klassen var det inte så lätt att berätta om min nya tro, jag var rädd för vad de skulle tycka. Dessutom var det ganska kul att hänga med de “coola”, och göra det som dom gjorde, utan att ta hänsyn till Gud och hans åsikter. Ena dagen var jag på Öppet hus och bad till Gud, andra dagen svor jag långa ramsor och låtsades som att han inte fanns.

Mellanstadiet var ingen rolig tid för mig, trots förväntningarna inför fyran. Jag var osäker på vem jag var, var jag hörde hemma, hur andra såg på mig och hur jag skulle bete mig för få vara med. Jag minns hur två tjejer från min klass satte sig vid samma bord som mig och frågade varandra vilka som var deras bästa vänner. Den första rabblade upp några namn, inklusive den andra tjejen vid bordet, men inte mitt namn. Den andra tjejen gjorde samma sak. Under vissa perioder i mellanstadiet var kyrkan min tillflykt, den plats där jag kände mig hemma. Jag kanske inte kände mig viktig och sedd i skolan, men i kyrkan dög jag för den jag var. Jag såg att personerna som hängde där hade någonting som jag saknade. De bar på en trygghet och en glädje som jag inte kunde hitta någon annanstans.

Kyrkan blev mitt andra hem. Jag började be till Gud på riktigt(om man nu kan be till honom på låtsas). Jag insåg att för mig FANNS inte bara Gud, utan han var också någon som jag ville leva mitt liv med. Jag insåg att den där tryggheten som mina vänner i kyrkan hade, kom från någonting. Den kom från någon, och denna någon var GUD.

Som 12-åring döpte jag mig, i en kall sjö med lerig botten. Sen den dagen har jag från djupet av mitt hjärta trott på Gud, och att han är den han säger sig vara. Jag kan gråta av bara tanken på hur mycket han gjort och fortfarande gör för mig. Jag ropar till honom då livet skiter sig, och hans svar har hittills alltid varit: Lina, jag är med dig. Ja, han kanske inte har sagt det med en röst som dånar likt åskan, eller genom en eldskrift på väggen. Men ni vet när hjärtat värker så där så att världen helt plötsligt tappar sin färg, och det enda som tar upp ens tanke är OM. Då när jag ropat till Gud, så händer alltid någonting, ibland på en gång och ibland tar det ett tag. Det kan vara en vän som säger någonting som bara fastnar, en låt på radion som träffar mig i hjärtat, en predikan under söndagens Gudstjänst eller någonting annat. Men efter att jag bett till Gud, så händer någonting som gör så att färgerna kommer tillbaka om OM:et byts ut till TACK. Visst det kan vara en slump att jag råkat träffa just “Jennifer” på väg hem från skolan, och hon råkade säga just de ord jag behövde höra. Visst, det kan vara en slump att Sångaren uppe på estraden sjöng: “…Fast än livet gör ont, vill jag lita på dig, tro att du hör min bön, att din blick är på mig… Genom allt är jag din” när jag just drabbats av en livskris. Men vet ni vad, då älskar jag den där slumpen, för den har verkligen räddat mig.


Hej alla människor

Hej alla människor som eventuellt läser detta.

Denna veckan fick jag det ärofyllda uppdraget att skriva på bloggen. Då är det bara en fråga som återstår: Vad ska jag skriva om? Jag funderade lite på vad som hade hänt under veckan, bortsätt från det vardagliga. Fast det gick inte så bra, speciellt när det alldrig riktigt är någon “vanlig vardag” här på liljeholmens folkhögskola. Jag skulle kunna skriva om att vi fikade väldigt trångt, när en go kille med blonda lockar fyllde år denna veckan. Eller kanske om att vi hade “Earth hour” i trosdags mellan 20:00-21:00, och att vi då var runt 15 pers i ett rum med levande ljus (det var sjukt varmt!). Kanske skulle jag kunna skriva om att vi i bibelklassen fick varsitt A4 papper, där de andra i klassen hade skrivit positiva saker om personen i fråga, vilket vi fick ut idag (fredag). Jag frågade några andra i klassen om de eventuellt hade någon idé om vad jag kunde skriva om. Sara Pruit gav förslaget att jag skulle skriva att hon är bäst. Ja, varför inte… “SARA PRUIT ÄR BÄST!!!”

Ja det finns ändå rätt så mycket att skriva om. T.ex. om hur man just nu kan köpa två paket “Smörgåspålägg Tunna skivor” av märket “Persons” för endast 42 kr på Melkers, och få en stjärtlapp på köpet. Priserna gäller vecka 5 t o m söndag 2/2-14. Så gå du också till Melkers i Rimforsa för att njuta av detta frikostiga erbjudande. Som sagt, det var Melkers. Melkers var det ja. Melkers. Men jag skulle också kunna skriva om de fantastiska boksamtalen vi har, som aldrig riktigt blir av.

Men bortsätt från allt detta, så trivs jag fruktansvärt bra här på liljeholmens folkhögskola i Rimforsa. Här har jag träffat många nya vänner, som jag har kommit riktigt nära och fått dela livet med. Jag bor tillsammans med fyra helt fantastiska tjejer i en lägenhet, med en dusch. Vi umgås mycket med varandra, och iblan har jag fått förmånen att ha lite kvalitetstid med någon “one on one”. Dessa tillfällen är guld värda, och jag uppskattar detta mycket. Speciellt då jag har fått komma dessa personer ännu lite närmre. Den kärlek och omtänksamhet som jag har fått här är någonting speciellt. Jag känner att i detta umgänge och i detta sammanhang, har jag kunnat dela med mig av mina tankar och kunnat växa som människa. Men det slutar inte här, vem vet vart vägen leder. Var kommer jag hamna när detta året på liljeholmen är slut? Hur kommer min framtid se ut, eller rättare sagt, hur kommer samhället se ut när jag väl har klivit in i det?

Många kramar

Cecilia Johansson (CissiFnissi)

Cissi


Några bilder från Bibel

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord och det kan jag hålla med om. Så, jag tänkte bjussa på några bilder från det som hänt här på Liljeholmen. Vi har bl.a. sett soluppgång, rott roddbåt, hittat vänner i en garderob, stickat och sett film tillsammans. Det är fint här och jag trivs bra. Man lär sig så otroligt mycket, både på lektionerna men också genom att dela vardagen och allt vad det innebär tillsammans.
/Ida
bild  IMG_0771

IMG_2762 IMG_2923

IMG_2921   IMG_2942


Borde jag hissa segel?

 Jag skriver en del. Eller ganska mycket. Eller inte riktigt så mycket som jag vill intala mig själv kanske. Men ibland så skriver jag. Ibland behöver jag få ner mina känslor och tankar på papper just för att kunna hitta en struktur i det hela. För att kunna förstå mig själv.

Denna text skrev jag den 15 augusti. Det vill säga 11 dagar innan jag började på Liljeholmen.

”Jag står inför avgrunden till förändring men liknar mer ett rådjur i bilens strålkastare. Jag ifrågasätter inte mitt öde utan fortsätter gå med ett dumflin på läpparna. Det kvittar vart, så länge jag fortsätter trampa. Jag oroar mig alltid för sent. Jag reflekterar inte under eller före, bara efter. Alltid detta dumflin på läpparna. Vad som än händer har jag inga förväntningar. Framtiden är ett moln och jag tar det som det kommer. En knytnäve i ansiktet. Men jag inser det inte, jag bara flyter med. Som alltid.

Borde jag hissa segel?”

Denna känsla har präglat mitt liv fram tills ganska nyligen. Jag har alltid haft den känslan av att jag inte riktigt har kontroll över mitt liv. Det är inte jag som gör valen, utan ”saker bara händer” och jag reagerar i min tur så gott det går. Jag har länge tänkt att jag borde ”hissa segel.” Att jag borde ta kontroll och röra mig framåt. Men sen jag börjat på Liljeholmen har jag börjat inse att ett sådant val som att gå på Bibelskola i ett år inte är så mycket mitt eget val egentligen. Att hissa segel är nödvändigtvis inte synonymt för att själv bestämma över sitt eget öde, utan snarare för att ge efter och sätta sin tillit till en makt som är större än en själv. Vinden.

Jag har mer ofta än sällan gått i dessa tankar de senaste veckorna. Att livet är en paradoxalt oplanerad plan. Kristian Antilla sjunger ”I hela mitt liv har jag väntat på livet.” Det är den attityden som präglar min generation. Vi ska plugga i sjutton år och skaffa oss en karriär. Sen ska vi ha partner och barn, ett fint hus och mycket pengar. När vi väl samlat ihop allt på vår lista så kan vi äntligen sätta oss ner och börja leva livet. Vi lever hela tiden i en förberedelse inför det riktiga livet.

Men sen jag börjat på Liljeholmen har jag fått inse facit till detta tragiska livsrecept.

Man kommer aldrig att bli nöjd. Det kommer alltid finnas något mer. Något mer man kan göra, införskaffa, förbättra och uppnå. Man kommer aldrig kunna slappna av och faktiskt börja leva livet. Kärlek är inte något vi kan uppnå. Inte något vi kan jobba eller plugga oss till. Livet är inte en utopi i medelåldern i en trans av eufori och fläckfria dagar.

Livet är ett val, och kärleken finns till för alla.

För att besvara min egen tankeställning för drygt tre månader sen; Ja, jag borde hissa segel. Det borde alla. Det finns en makt större än oss själva som ropar efter att få, i den mest genuina kärlek vi kan tänka oss, ta kontroll över våra liv.

Ps. Och det är inte vinden.

//Johannes (elev på Bibel & Efterföljelse)


Ännu ett blogginlägg från oss biblare på Liljeholmen

Vilka månader vi har haft än så länge. Vi har lärt känna nya kompisar och en del har man fått bättre kontakt med än andra. Men alla är så goa och glada och man vill bara vara tillsammans med alla hela tiden, prata och diskutera  Imorgon (fredag 22 nov) har vi vår första lektion i själavård och det ska bli väldigt spännande och se hur det blir och vad man kommer lära sig just på de lektionerna.

Det börjar närma sig jul och lite av julstämningen har kommit till Liljeholmen (kom några snöflingor igår men tyvärr så försvann det direkt). I kören har vi börjat sjunga julsånger och övar nu till julkonserten som kommer vara sista veckan innan jullovet. Det går bra men en del låtar är svåra och krångliga men med mer övning så ska det nog gå bra. Vi i bibelklassen håller också på att förbereda ett julspel, så igår (skrivet torsdag 21 nov) hade vi klassamtal, då brainstormade vi och kom på massa idéer. Tror att det kommer att gå jättebra för oss och att det kommer bli roligt att vi gör något tillsammans i klassen som vi sedan ska visa upp för hela skolan.

Vi umgås väldigt mycket på kvällarna och det är väldigt roligt, men det blir lätt då sena kvällar och det syns lätt på dagarna då vi är ganska trötta men vi kämpar på och vi försöker att gå och lägga oss tidigt (men som sagt ibland går det inte så bra :-)).

Här kommer det också några bilder från Café Estrad som är på stadsmissionen inne i Linköping. Det är elever från skolan som går Sing/songwriter som sjunger och spelar.

DSC_0003

DSC_0022

/ Elin


En evighet, en kort sekund

7171200 sekunder, 119520 minuter, 1992 timmar, 83 dygn, 11,86 veckor, 2,6 månader, 0,22 år.

I måndags hade klassen en andakt tillsammans där vi alla fick möjligheten att öppna oss, berätta mer om oss själva och dela livet med varandra på ett djupare plan. Efteråt kändes som att vi alla hade kommit varandra så mycket närmare och jag tänkte tanken ”varför har vi inte gjort detta tidigare?”. Ganska fort insåg jag att vi faktiskt inte har känt varandra speciellt länge alls. Ändå känns det som att jag har varit här i en evighet, som om jag har känt dessa människor hela mitt liv. En enkel slutsats av detta är att den faktiska tiden går absolut inte hand i hand med den upplevda tiden. När jag stannar upp inser jag hur fort tiden går. Menar, var det inte nyss september? Samtidigt förundras jag över hur länge jag har varit här. Det känns som om det vore flera år sedan den dagen jag först satte foten i klassrummet och blickade ut över alla okända ansikten som i början knappt hade ett namn men som nu har blivit mina vänner och relationer att vårda livet ut.

Trots att det känns som om tiden springer iväg har vi en längre evighet här än den som har passerat. I alla fall jag känner mig förväntansfull på den tid vi har kvar tillsammans på Liljeholmen och hur mycket djupare vår relation till varandra kommer att bli.

19785600 sekunder, 329760 minuter, 5496 timmar, 229 dygn, 32,71 veckor, 6,6 månader, 0,55 år.

/ Sara N